I det här blogginlägget kommer jag att undersöka filmens struktur, relationerna mellan karaktärerna och det narrativa greppet som byter rollerna mellan betraktare och subjekt, med fokus på Banksys dokumentär "Exit Through the Gift Shop".
Tankar om dokumentärgenren
En dokumentär är ett försök att direkt ta upp verkligheten, inte fiktionen. Även när man försöker förmedla verkligheten som den är måste regissören välja vad som ska visas och hur den ska arrangeras. Därför utvärderas dokumentärer i slutändan utifrån hur regissören kontrollerade och konstruerade den verklighet de spelade in.
När jag inte visste exakt vad en dokumentär var kändes ordet för brett för mig. Det fanns otaliga definitioner, men de hade alla en sak gemensamt: dokumentärer handlar om fakta och verklighet.
När jag såg den här filmen första gången lät jag scenerna glida förbi i ett omtöcknat tillstånd. Olika karaktärer vimlade omkring, upptagna med protester och ramaskri. Sådant beteende var helt obekant för mig, så jag kände att jag behövde se den här dokumentären igen ordentligt.
Strukturen och nyckelscenerna i "Utgång genom presentbutiken"
Filmen börjar med en mystisk man, en röst som förändras av mekaniska ljud och ansikten som suddas ut av mosaik, och rör sig sedan genom ständigt föränderliga rum, allt förenat av "gatans" kontext. Berättandescener är isärspridda och knyter samman scenerna och ger kontext.
Prologen innehåller scener från förberedelseprocessen för gatukonst och själva gatukonstutövningarna, och snart dyker titeln upp: UTGÅNG GENOM PRESENTBUTIKEN.
En intervju med Banksy ingår, och filmen väcker frågor som vilken väg som är den rätta och var gränsen mellan konst och kommersialism går.
I en scen som utspelar sig i Los Angeles från 1999 introduceras Thierry Guetta. Han porträtteras som en karaktär som är besatt av filmning och alltid bär på en videokamera.
Detta följs av en introduktion till och intervju med Space Invader, Thierrys kusin. Här betonas gatukonstens tidiga dagar och nödvändigheten av dokumentation.
Filmen visar att gatukonst är en kortlivad handling som försvinner på ett ögonblick och knappast kan sägas existera om den inte dokumenteras. Följaktligen betonas argumentet att en dokumentatör – det vill säga en filmskapare – är nödvändig gång på gång.
I Los Angeles uppstår en spänning mellan reaktionen att ”det där bara är graffiti” och påståendet att ”det här är konst”. Thierry vill filma mer, och genom mötet med Shepard Fairey (OBEY) upptäcker han kraften i repetitiva bilder och gatukonstnätverket.
Thierry börjar helt enkelt filma. Tio månaders filmning följer efter att han börjat filma Shepard Fairey, och han deklarerar offentligt sitt mål att göra en gatukonstdokumentär.
Scener från New York 2002 och Paris 2003 skildrar möten med nya konstnärer och den process genom vilken filmandet fördjupas till nivån av en samarbetande konstnärlig handling. Konstnärerna framstår som huvudpersoner och visar en avsikt att öppet fånga födelsen av en rörelse.
Thierry insisterar på att han ska intervjua Banksy, men samtidigt hopar sig hans band urskillningslöst. Att göra dokumentären verkade vara nyckeln till att bevara minnet av dessa människor. Han var en filmskapare som aldrig visste hur man skulle sluta.
I scenerna från Västbanken från 2005 framhävs Banksy som en dissidentkonstnär. Thierry jagar efter honom och frågar upprepade gånger vem Banksy egentligen är.
Våren 2006 presenteras Thierry och Banksys möte i Los Angeles genom cross-cut. Banksys medarbetare är oroliga inför filmningen eftersom konstverket snart kommer att försvinna, och de värdesätter möjligheten att dokumentera publikens reaktion efter att verket lämnats kvar.
Thierry skapar sina egna klistermärken, och gatukonst hamnar plötsligt i rampljuset på grund av evenemang som Banksys LA-utställning "Barely Legal" och Disneyland-incidenten. Gatukonst, som en gång var en form av protest, lockar konstinstitutioners uppmärksamhet och reduceras till en kommersiell handelsvara.
I takt med att Banksys verk blir alltmer populära säger vissa att ”Ingen samling av samtida konst är komplett utan Banksy.” Samtidigt är Banksys team förbryllade över att gatukonst har blivit ett inkomstbringande företag.
Banksy ber Thierry att använda filmmaterialet han har filmat för att avslöja sanningen om denna konstform. Han insisterar på att det inte handlar om berömmelse eller pengar, men säger att det är dags att ta fram filmen.
Thierry påbörjar produktionen av dokumentären, och sex månader senare i Storbritannien skapar han flera trailers under titeln "Life Remote Control", men redigeringen är så kaotisk att det blir tydligt att den inte kommer att räcka till en 90-minutersfilm.
Tillbaka i Los Angeles provar Thierry på gatukonst. Med en skämtliknande förklaring att alla konströrelser är en form av hjärntvätt dyker en karaktär vid namn Mr. Brainwash (eller MBW) upp.
Sex månader senare etableras en produktionsmiljö i industriell skala genom lån och investeringar. Thierry säger: ”Jag skapar den inte. Jag tar bara idéerna”, och bestämmer sig för att göra Mr. Brainwash till en stor succé hos allmänheten.
Hans debututställning, ”LIFE IS BEAUTIFUL”, verkar härma delar av Banksys utställning i Los Angeles, och förberedelseprocessen överskuggas av en serie katastrofer och Thierrys skada. Banksy hjälper till att marknadsföra utställningen, och Thierrys utställning blir huvudartikeln i LA Weekly.
När utställningen öppnar insisterar Thierry: ”Alla måste följa mitt exempel”, och letar besatt efter sätt att underhålla publiken. Folk reagerar på den nyblivna stjärnan, Mr. Brainwash.
Thierry säger att oavsett vem han imiterar är det i slutändan bara en tidsfråga. Han blandar påståendet att folk, med tiden, kommer att se hans kreativitet med möjligheten att han kan ha varit ett geni, eller det ödmjuka antagandet att han helt enkelt hade tur.
Genom hela filmen är en känsla av förvirring – ”Jag vet inte vilken väg som är den rätta” – tydlig. Thierry uppmuntrade en gång alla att prova på konsten, men nu säger han att han inte längre kommer att göra det. ”Vänta till slutet av ditt liv. Då får du veta om jag är haren eller sköldpaddan”, funderar han och funderar över sitt eget öde.
Från observatör till huvudperson, och regissörens identitet
Om filmen vore en roman skulle den ha formen av en berättelse med ett osammanhängande slut. Till en början, med sin osammanhängande klippningsstil, förvandlas Thierry – som inledningsvis verkade vara en observatör – så småningom till huvudpersonen. Alla han filmade kommer att framstå som bara statister i hans utställning.
Den viktigaste punkten är premissen att regissören för den här filmen faktiskt är Banksy. Thierry, som var föremål för observation, blir den som observeras vid en viss tidpunkt, och publiken bevittnar denna övergång. Denna förändring avslöjar frågorna om observation, dokumentation och makt genom hela filmen.
Banksy och några av karaktärerna har fått sina ansikten pixelerade och sina röster förändrade. Detta verkar vara ett försök att presentera Banksy som en tredje part eller en "annan", samtidigt som det fungerar som ett sätt för honom att behålla sin anonymitet och konstnärliga hållning.
Med en svart huva djupt dragen över ansiktet och förvrängd röst framträder Banksy i slutet av repliken och konstaterar att han inte längre kommer att rekommendera konst till någon. Raden ”Det här handlar inte om pengarna. Det är bara hemskt att titta på!” avslöjar både ironi och självreflektion.
Slutsats: Frågor som filmen väcker
Denna dokumentär går bortom en enkel konstskildring och presenterar en metaberättelse där observatörens och observatörens positioner är ombytta. Upptecknaren kan när som helst bli huvudperson, och huvudpersonen kan reduceras till uppteckningens subjekt.
Den fångar också på ett skarpt sätt den process genom vilken gatukonst reduceras till kommersiellt värde, tillsammans med det hyckleri och den ironi som uppstår ur det. Frågor kvarstår för publiken: Vad är riktig konst och vad är en show? Vem bestämmer konstens auktoritet?
Slutligen ifrågasätter detta verk dokumentationens etik och kraft. Vi konfronteras ständigt med det faktum att personen som håller kameran kan gå utöver att vara en enkel observatör och faktiskt förändra händelseförloppet.
